Naivt Blaha

Bare with me, det kommer sluta på fantastisk vardagsondska!

Hon i Oslo som jag höll på att fixa en blogg till, ville inte ha den. Bland annat för att  hon menade "hur ska jag hinna skriva en blogg när jag knappt hinner maila till folk?!". Jaha. Nähe. Det kanske var det som var meningen? Att det skulle underlätta? 

I nästa mailandetag krävde hon dessutom att jag ta tid från mitt examensarbete för att träffa henne när hon var tillbaks på en snabbvisit i Malmö om inte jag hade "väldigt väldigt VÄLDIGT mycket att göra". Eh. Tja. Det är ju bara värt hela terminen, det är nog inte väldigt väldigt väldigt väldigt VÄLDIGT viktigt... Hm.

Jag åkte sen upp till sthlm på torsdag kväll. Hon blev rätt så sur för det, för hon hade planerat att lämna sin väska hemma hos mig och gå runt på stan med mig hela dagen. För det hade jag tydligen tid med. Så när det visade sig att jag inte kunde för att jag skulle på jobbintervju fick jag nån halvspydig kommentar om att det var så himla typiskt och nu blev ju allt jättekrångligt. Jaha, för jag är din privata slav OCH förvaringsbox? Tack för den du. Fint att du inte ens frågar om jobbet. Nu börjar jag verkligen gnissla tänder.

Det blev lite rörigt med intervjun och ett tag var det snack om att den skulle bli av på måndagen istället. Då minsann blev det rena rama kaoset. Hon hade ju försökt med diverse taktiker; bossa, bitcha och gnälla. När ingen funkade tog hon till stackarsvarianten istället. För det var ju så himla synd att jag inte skulle kunna träffa henne, för att hon minsann hade saknat mig jättemycket och för att hon verkligen hade sett fram emot att träffas så jag kunde rota runt i och reda ut hennes privatliv. Subba. Hade jag varit din psykiatriker hade jag faktiskt stannat hemma för din skull. Och sett till att du betalade feta jävla pengar för det.

Man skulle ju kunna tro att mitt tålamod tog slut här, men icke. Det är som när man vurpar och får ett gigantiskt blåmärke. Nån dag senare måste man peta på det bara för att dubbelkolla att det verkligen var så illa. Det var precis det jag gjorde. Eftersom intervjun till slut blev av på fredagen, åkte jag hem dan därpå för att hinna plugga och så. Så jag träffade henne. Tillsammans med hela det där jävla gänget som hon hänger med som är sjukt falska, de där brudarna som var i Olso samtidigt som mig och betedde sig som högstadiebruttor. Nähe. Jag trodde vi skulle umgås. Istället sätter du mig i den här sjukt otrevliga situationen. Saknade du mig? Jasså? Jag märker ju verkligen det. Subba.

Här tog mitt tålamod verkligen slut. Vi har inte hörts sen dess. Jävla leach. Tänker inte låta henne suga kraft av mig. Tänker inte låta mig utnyttjas. Hon kan gott ha de där jävla polarna. De där som hon bara klagar på hela tiden. Som inte bryr sig om henne till hundra. Nä. Det får räcka nu kände jag där. Men, tänker du som orkade läsa ända hit... var är vardagsondskan?! Här:

När vi var där i Oslo, loggade jag in mitt Spotifykonto på hennes dator, för att vi skulle ha musik. Hon har tydligen fortsatt använda det upptäckte jag igår kväll när det hade varit lite konstiga sökningar och sådär. Det lär helt enkelt ha varit autoinloggning på. Så jag ändrade lösenordet. Hon får lyssna på den där jävla Timbuktu någon annanstans. Inget mer på min bekostnad. Fyfan va jag kände mig nöjd, hon är så jävla sugig på datorer så hon lär ta mig fan inte ens fatta vad som hände. Jag kan se det framför mig, hur hon sitter där som ett spån. Så överdramatisk som hon är lär hon dessutom tro att det är för att hela världen är emot henne. HA. Jag älskar att vara ond i det tysta. Kan hon ha. Subban.

Jag fick ett städryck. Klockan halv tio på kvällen. Har städat sov och vardagsrum så det näst intill glänser. Allt började med två trasiga ryggar, behovet av nya kuddar och IKEA.

Tydligen har jag och Zlatan helt olika smak när det gäller kuddar. Helt olika prisklasser också. Vi bestämde oss för att ta två kuddar var. En lite högre för att ligga på sidan/ryggen och en lite plattare när man vill sova på mage. Zlatans ena kudde var av syntet. Kändes billig och hård. Sånt kan man inte sova tyckte jag och valde en fluffig fantastisk dunkudde. Jag skiter faktiskt i vem eller vad som fått lida för det bara jag får sova gott. (Min oberördhet kommer egentligen ur att jag har valt att inte läsa eller titta på tv när det gäller såna här saker, så jag inte får skuldkänslor för innerst inne är jag en blödig sucker.) Min kudde var dyrast så klart.

När vi valde magkuddar tog Zlatan visserligen en av dun, men fortfarande en jävligt billig. Jag valde den dyraste som fanns. Det hade faktiskt inte med priset att göra, den var bara skönast! Vi bekräftade det så klart med ett blindtest. Men när jag väl hade bestämt mig, visar det sig att kuddjäveln är slut. Mitt andrahandsval också. Så det blev en billig för mig ändå. Jävla IKEA.

När vi kom hem bäddade jag om sängen med rena lakan. Det innebär att renhetsregeln träder i kraft. Nåt jag har med mig ända sen jag var liten; man lägger sig inte i rena lakan om man inte har duschat eller badat och är skinande ren själv. Problemet är bara att vi hade dammråttor så stora så katterna var rädda för dem och sand och grus överallt. Förjävla nasty. Det är det som händer när man lämnar en man ensam hemma, han skitar ner och skiter i det. Så jag tänkte dammsuga, men tyckte att det var lika bra att dammtorka först. När jag dammtorkade kom jag fram till att det borde omstruktureras i hyllorna i vardagsrummet, så jag gjorde det också och forstatte när jag ändå var igång med att rensa ur och organisera i tvbänken.

Klockan elva satte jag igång att dammsuga. Zlatan oroade sig för att grannarna skulle bli vansinniga. Det sket jag fullständigt i. Tänkte att jag får låtsas att det är ett tvångssyndrom och skälla ut dem för deras okänslighet om någon knackade på. Började till och med fantisera ihop olika versioner av arga lappar jag skulle sätta upp i porten. Nåt måste man ju roa sig med medan man dammsuger.

Ingen knackade på och jag är jävligt besviken. Jävligt sliten och yr också. Måste duscha och krypa ner i de rena lakanen och lägga mig på min fina lyxkudde.

Ja kids (jag får kalla er kids nu när jag pga sömbrist, stress och allmän misär känner mig och ser ut som 80+) GONATT! Jag ska gå och lägga mig nu. Det förtjänar jag ta mig fan. Jag kutade till bussen, kutade från centralen till skolan, lämnade in innan nio och åkte hem. En fantastisk bedrift. 

Förlåt för alla lögner och svek. Alla löften som inte kommer bli infriade. Ni får inte läsa mer av examensarbetet, jag hade inte tid att lägga upp nåt inatt och inte lust att lägga upp det nu. Jag lovade att sluta tjata om det där arbetet, men jag ljög. För att ni inte skulle tröttna på mig. Sen skulle jag också titta på och uppdatera er med referat av massa serier, men jag lär bara ligga i sängen i stresskoma. Så där bryter jag ännu ett löfte.

Jag återkommer när jag har vaknat till liv igen. Det lär ta ett tag eftersom jag nu har varit vaken i 24 h, men det är inte så farligt! Har gjort samma sak förr med en massa hemtentor,senast i maj, med den enda skillnaden att jag lämnade in den kl 7, duschade, bytte om, åkte till jobbet, jobbade till 15, åkte hem, åt, glodde på tv, softade och la mig kl 23. Fast då pressade jag inte ur mig 30 000 tecken på ett dygn. Bara 8 000. Så min koma är både fysisk och psykisk. Hjärnan stänger ner nu. Jag vill bara säga att jag är ett fucking jävla geni. Utan utropstecken för att jag är så jävla sliten så jag inte ens orkar ropa ut det i skrift.

Fyfan vad jag önskar jag var 19. Studenten. Härliga tider. From nu och framåt hade det bara varit fylla. Galna undanflykter till lärare, uppskjutna inlämningar och tja mer fylla. Nu när jag är 80+ och inte ens klarar av att skrika i skrift finns det ingen chans att jag orkar fira det här med en redig fylla. Det hade iofs behövts.

Gud. Jag svamlar ju som en jävla idiot. Tur att jag har satt i system att inte läsa det jag skrivit. Det känns som om jag har fastnat här och inte kan gå. Jag kanske har vuxit ihop med datorn? Jag ska försöka koppla loss mig och växa ihop med sängen istället.