Låt oss inte leva i det förflutna och älta det som hänt sen sist. Det räcker med en kort recap: - Fick jobb. Världens vidrigaste sådana - mötesbokare. - Flyttade till sthlm. Världens vidrigaste plats -Väsby, hos mina föräldrar. - Har blivit särbo. Världens sämsta förhållandetillstånd - man får inte ligga med någon. - Köpt lägenhet. Världens bästa - Bagarmossen. 45 minuter ifrån mina föräldrar, minst.
Låt oss inte heller stirra oss blinda på det som komma skall. Här räcker det också med den korta versionen: - Söker nya jobb. Tar nästan vad som helst, förutom mötesbokare. - Tillträde till lägenheten 30:e december. Först renovering, sen inflyttning i slutet på januari. - Blir sambo igen. Ska ta igen 6 månaders nunneskap. Skavsår är mycket troligt. - Slipper försöka time:a in buss, pendel och droska. Tunnelbana, i stan på en kvart. Kickass!
Låt oss nu diskutera det viktiga! Greys Anatomy, säsong 6! Jag har väntat så länge... väntar faktiskt just nu också. Har nämligen upptäckt det här med att streama tv istället för att ladda ner, men det är ju ett litet projekt. Kollar på Megavideo oftast, där de har en tidsgräns. Den är alltid sådär vältime:ad, mitt i ett avnsnitt säger de stopp och så måste man vänta en timme innan man får kolla igen! Medan jag väntar, vill jag bara risa och rosa serien lite...
Visst fan sög det att George dog, men man visste ju att någon eller till och med båda skulle försvinna. Skönt att i alla fall O'Malley fick ett värdigt sorti. Att Izzie halvt om halvt hänger kvar däremot är bara löjligt. De kunde lika gärna ha dött tillsammans, det hade varit mycket finare så. Och varför avslutar man så snyggt med hiss scenen förra säsongen, utan att komma tillbaks till den i första avsnittet på den här säsongen. Kasst.
En annan kass grej, det där med de nya jävlarna. Gillade de inte alls till en början, skönt att några av dem har "försvunnit". Eller ja de är ju fortfarande kvar men lite i utkanten, medan några av dem har fått ta fokus mer. Jag var mycket mer fientligt inställd till att det skulle komma nya och jävligt störiga typer med skitfula orangea kläder, men man ser inte lika mycket av dem längre.
Fyfan vad jag inte pallar rubrik idag. Det ska vara så catchy och häftigt och intresseveckande och helt enkelt så jävla vilseledande det bara kan bli. Jag har inget catchy eller intressant eller häftigt att skriva alls. Jag har inte ens så mycket att gnälla på. Har varit i sthlm i sammanlagt två månader. Fast det var en månads pausande i malmö i juli. Nu ska ju jag vara jättelycklig och allt det där, men att bo i en kappsäck hos föräldrarna lägger väl lite sordin på stämningen. Så jag är varken överlycklig eller misärolycklig. Jobbet jag har är okej. Varken mer eller mindre. Man kan ju inte ens klaga på jobb för att man tydligen ska vara glad att man har ett. Även om det inte är så intressant eller roligt eller utmanande. Förhållandet ligger på is. Inte som i att vi gjort slut, utan för att vi inte är i samma stad helt enkelt. Vi är toppenkära och allt, men vaffan. Man kan ju inte ligga på avstånd. Och att sköta sånt själv är ju som att... ja sköta sånt själv helt enkelt. Inte lika roligt. Familjen är familjen. Fyfan vad jobbiga de är. Bra att ha när man är pank/hungrig/uttråkad. Men annars alltså... Störiga. Som fan.
Allt jag vill är att ha ett eget hem. Ett alldeles eget. Där jag kan ha mina saker. Typ kläder, möbler, sambo och katter. MITT. Bara mitt!
Nu är det tydligen fem personer som varit inne och kollat på min blogg. JAG KRÄVER ATT VETA VILKA NI ÄR!
Eller nej. Jag kräver mest att veta om ni på något sätt känner mig, det är bara det. Skulle vara bra att veta innan jag avslöjar hur mycket droger jag egentligen tar, vilka brott jag faktskt gjort mig skyldig till och den sanna historien bakom Olof Palmes mördare. Förvånansvärt nog korrelerar dessa tre saker inte med varandra.
Visste ni förresten att Lillebror 2 är kär i Oprah? Inte tänd på utan kär i. Som när vi på min tid var kära i nån i BSB (eller i mitt fall de mycket snyggare 3T). Som när vi satt och dagdrömde om den perfekta dejten. Som när vi fantiserade om hur Han mitt i en folksamling skulle möta vår blick och veta att vi är menade för varandra.
Lillebror 1 är kär i Totti. Japp. Fotbollsspelaren Francesco Totti. Jobbigt läge för hans flickvän att få reda på det på det här sättet, men hon måste ju ha anat nåt med take på Tottialtaret på hans rum. Sorry att jag gick ut med det dock... Skyll allt på Lillebror 2 och hans blötläggande näsa!
Nej. NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ. Man lägger inte in skratt. Det var över samtidigt som vi slutade ha Y2K panik. Det är bara INTE. OKEJ. Så. jävla. inte. okej. Allt jag tänker på när jag ser den där jävla serien är att det är en lite mognare version av Married With Children. Och märk då väl att en 2 åring som sitter på pottan och fiskar upp sitt eget bajs är mognare än MWC. Jag kan inte med den där serien, än mindre kan jag med att alla andra verkar gilla den.
I N T E O K E J.
Det här inlägget går definitivt in under kategorin "Seriemissbruk" och då inte i den positiva bemärkelsen som i vanliga fall.
Mina bröder har tydligen läst min blogg. Hur de snokade reda på den vet jag inte, men illa var det. Lillebror 2 (årgång nyare) verkar vara den skyldiga. Det värsta är att jag fick reda på det lååååååångt efter att de hittat den, vilket innebär att de har läst en jävla massa som inte angår de små snoren. Än värre är att Lillebror 1 (den äldsta om ni inte fattade, vi går efter utploppningsordning helt enkelt) visade den för sin flickvän! Som också har läst!!! Vad var meningen med den här bloggen: Att ingen skulle veta. I N G E N. Eller ingen som jag känner rättare sagt.
Hur gör man nu? Orkar man skapa en ny? Orkar man ens skriva? Jag vet inte. Jag testar för att se om de glömt bort det här. Deras attention span är inte världens längsta som tur är. Om de fortfarande minns och fortfarande snokar får jag enkelt reda på genom att avslöja en varsin hemlighet om dem.
När Lillebror 1 var liten brukade jag underhålla mig med att klä ut honom. Som om han vore min egen Barbiedocka - i klänningar alltså. Bilder på detta finns och jag överväger att lägga ut dem här.
Lillebror 2 älskade Tina Turners gamla bondlåt Goldeneye. Han var knappa 10 år och kunde hela låten utantill. Han brukade stå och mima till den så fort den spelades. Man kan nästan säga att han ville vara Tina Turner.
Det här är lightvarianter av pinsamma hemligheter. Slutar de inte läsa omedelbart går jag public med alla deras hemligheter, vilket alltså innebär att jag skickar länkar till väl valda lillebrorvänner som sprider det här till hela deras umgängeskrets. Så snorisar... läser ni fortfarande?
Vår toa har bullrat lite oroväckande på senaste tiden, men vi har inte orkat bry oss så mycket varken Zlatan eller jag. För en stund sen lät det utav bara helvete och jag insåg att det var dags att lösa problemet innan det var för sent.
Man vill ju inte att gamla måltider ska återvända från helvetet och spöka för en.
Jag öste ner propplösare utav bara helvete, för ju mer jag tänkte på det vidriga i att det skulle bli stopp eller än värre börja flöda åt andra hållet desto mer panik fick jag. Det hade verkligen varit så in i helvete vidrigt. Jag skulle spy, av uppenbarliga skäl i vasken. Sen hade det väl blivit stopp där också och jag skulle väl börja kaskadspy i badkaret och så hade det fortsatt.
Stackars Zlatan hade kommit hem till lukten av skit och spya och tänkt att det bara var alkoholstanken som fattades för att han skulle få för sig att han var kvar på bröllopsspelningen. För det är där han är, på den värsta sortens spelningar. Bröllop.
Det brukar vara ungefär såhär:
Lika tråkigt som vanligt med samma gamla vanliga skitlåtar som man spyr på, samma fulla människor som faktiskt gillar skitlåtarna och självklart en eller fler idioter som hoppar upp på scen och ska sjunga eller önska en låt.
Det finns dock en skillnad på den här videon och min stackars sambo, bandet Zlatan spelar i är avsevärt mycket bättre. Och så vitt jag vet har de inte spelat Sweet Home Alabama någonsin. Tack och lov.
Hade det här varit mitt jobb så hade jag fått sparken. Å andra sidan så hade jag ju jobbat med det här och då inte behövt ha andra sugiga saker för mig som att plugga. Anyhow så ville jag säga att jag är kass på att uppdatera, jag vet men nu bitchar vi inte mer om det.
Snabb recap:
Lämnade in examensarbete.
Kollapsade av fysisk och mental utmattning.
Fick magkatarr igen.
Vilade upp mig lite.
Hade utställning.
Och här är vi nu. En sak i recapen är viktig. Min återvändande magkatarr. Sucks to be me. Nu när jag tidsmässigt kan festa, så får jag inte det ändå. Äter några Loseckopior och ska göra det i två veckor, under tiden är det bara att äta femtielva små portioner om dagen och undvika dumheter som alkohol. Jag får alltså inte göra nåt roligt. Så jag sitter med datorn i knät och tittar på robinson. Jag borde skämmas, men jag har fan ingen skam i kroppen. Ungefär som robinsondeltagarna.
Har inte tid att skriva saker längre än cirkus 140 tecken, gå in och läs på twitter om vad som försiggår istället... Ni har ju faktiskt missat en jävla massa!
Allt från biblioteksmiffon till fylleknull!
Eftersom jag sitter på bibblan och länkningen fukkar ur får ni göra det oldschool som vanligt, CTRL+C!
Inget gnäll om att ni fick låten på hjärnan nu va? Bra. Vi har viktigare saker att diskutera!
Jag har fått jobb! I sthlm! Så nu är det bara att ta sitt pick och pack och dra från den här jävla hålan! Nu ska jag bara hitta nånstans att bo! Jag skulle kunna skriva det, men varför ska jag göra det när jag kan illustrera?
Japp. Det är Antarktis hemma hos mig. Trevlig stämning helt enkelt. Nu har jag flytt... till biblioteket! Hur jävla desperat är man inte då, när man faktiskt hellre är på bibblan än hemma!
Det är bara synd att det är så jävla många miffon här.
Och därför är inte gnället det heller. Vi måste påminna oss om att den här bloggen faktiskt skulle vara en slags ventil och därför ingår ju gnället. Dessutom orkar jag inte prata med en "riktig" person om det här, för då kanske jag bara säckar ihop och ger upp. (Sen finns det ju även andra anledningar till att det inte är någon idé att prata med en riktig person heller, vi kommer till det.)
Det är det här jävla examensarbetet. Jag har skrivit rätt så mycket och har egentligen rent tekniskt sett bara analys och sammanfattning kvar. Men nånstans på vägen har jag tappat tråden. Så nu måste jag på sätt och vi börja om, med att rätta till min frågeställning. När jag har rättat till den måste jag troligtvis rätta till teoriavsnittet och inledningen och kontextualiseringen. Inte förrän allt det är klart kan jag börja med analysen.
Förutom själva skrivandet har jag en jävla dokumentär att göra. Den har jag (förhoppningsvis) mer ordning på och vet hur det mesta ska se ut, även om det är lite små och stora detaljer som ska redas ut (som att vissa saker inte är filmade än). Jag orkar knappt tänka på vad jag ska ta mig till om jag stöter på några problem där, men de får väl lösas de också på vägen.
Allt det här ska vara klart tills den 22:a maj och känns just nu lite lätt övermäktigt när det bara är 11 dagar kvar. Det verkar däremot bara vara jag som inte kan se hur det ska ordna sig medan alla andra har "fullt förtroende" för att jag ska fixa det. Häri ligger alltså det stora problemet, för jag har ingen jävla aning om hur jag ska reda ut det här. Jag kan inte gå tillbaks och börja reda i den här jävla härvan, för jag vet inte hur det ska gå till. Samtidigt verkar jag vara den enda som känner att det här kanske inte kommer gå vägen.
Visst är det fint att alla har sånt förtroende för mig och visst är det ganska troligt att jag kommer reda ut det här, men det skulle vara skönt att få utrymme för att misslyckas. Att inte bara få höra att jag minsann kommer fixa det här, utan att det inte är någon fara om jag inte gör det.
Ja, jag vet och ja jag kommer ta mig samman och göra det här. Så kommer alla få rätt, men vaffan, kan inte jag få vara överväldigad ett tag under tiden? Jag är så jävla trött på att känna att det här kommer att gå käpprätt åt helvete, medan alla andra bara försöker peppa mig och säger "komigen, du fixar det!".
Ja, eftersom jag redan påbörjade det här gnället så kan jag lika gärna fortsätta...
Förutom att skrika som en jävla vilde vill jag också kasta saker omkring mig. Och då snackar jag inte om några mesiga jävla tallrikar eller vaser, inte ens tvapparater ut genom fönstret som rockstjärnorna. Jag vill kasta runt på möbler, stora jävla feta möbler och annat bråte. Slita loss dörrar, gå loss med baseballträ och ha sönder allt förutom sängen. För sen när jag är färdig ska jag kunna lägga mig i den med ett leende på läpparna.
Självklart är det här ingenting jag gör, förutom den uppenbara anledningen som är min brist på styrka så är det dessutom jävligt idiotiskt att ha sönder hela lägenheten. Det fattar ju vem som helst! Man gör bara inte sånt. Herregud, det vore ju galet! Nä, jag gör inte sånt. Jag ligger och gnisslar tänder och nätterna istället. En dag långt i framtiden är det väl mig ni läser om när ni ser rubriken "Kvinna körde bärsärkagång på varuhus - Orsakade skador för miljoner". Jag, en fet hummer(hyrd så klart), en nedvevad vindruta och ett baseballträ.
Nej för fan! Nu tänkte jag mig fan inte för! Förlåt! Herregud förlåt mig! Jag hoppas att det där inte räknades till ett sånt där pseudofilosofiskt inlägg, jag lovade ju att låta bli! Snälla förlåt mig innan jag börjar sjunga Bryan Adams!
Nä, ingen match för Zlatan alls. Inte den riktiga eller min egna heller för den delen.
Jag är jävligt lack. På Zlatan, på livet och på lite därtill. Det är ett inneboende skrik i min kropp som hela tiden väntar på att få komma ut. Inte ett sånt där litet gallskrik, utank ett riktigt jävla praktvrål som folk i vadderade celler brukar yttra. Jag önskar att jag hade en vadderad cell till just det. Eller åtminstone ett ljuddämpat rum, så jag får stå och skrika ut allt i en stund.
