Naivt Blaha

Så löd smset jag skickade nyss till min kära granne. Hon hade nämligen fuskat och sett Greys på sin weekendtripp, så hon sa åt mig att se de senaste två avsnitten. Denny Duquette kom tillbaks än en gång. Så jag grät, än en gång. Det är därför Greys är min stora kärlek. Det är därför The OC var inkörsporten. För att jag blir så indragen och engagerad så jag börjar gråta. Men också för att jag skrattar högt, när jag är ensam. För att jag minns repliker, för att jag har favoriter (Christina Yang) som jag förlåter även när de är idioter.

Vissa saker kan jag dock inte förlåta manusförfattarna och serieskaparna för. Att Dr Burke lämnade Christina på altaret är en sak. Ja han betedde sig visserligen dåligt. Men jag ville att de skulle leva lyckliga i alla sina dar, eller i alla fall några. En annan sak är Denny. Det är de två avsnitten jag gillar mest och hatar mest. Och varje gång han kommer tillbaks på ett eller annat sätt kan jag inte låta bli att gråta. Det är lite samma sak där, några lyckliga dagar. Han hade väl kunnat få se Izzie i sin klänning åtminstonde.

 En tredje och den mest störande saken är att OC fortsatte efter att Marissa dött. Det var verkligen ett så bra avsnitt, en fin avslutning. Men när pengar styr allt försöker man väl mjölka ur så mycket som möjligt ur kassakossan. Även om det gör serien snäppet sämre. Jag må titta på avsnitten efter det, men för min del är det någon galen spinoff på OC, inte en del av serien.

Åh. Jag är rödögd och sentimental efter det här avsnittet. Jag ska sova nu och imorgon ska jag nog titta på OC igen.