Naivt Blaha

När jag pratade med min vännina om att sluta röka så kom vi in på de här mildare antidepressiva pillrena man kan få och vidare från det till psykiskt välmående. Till slut hamnade vi på ämnet ångest så jag frågade henne om hon var bekant med den där speciella känslan av existentiell ångest. 

Mina försök att förklara hur det kändes i det ögonblicket man inser att man verkligen finns till, lever, andas, färdas genom livet och kommer att dö fick inte riktigt det igenkännande gensvar jag väntat mig. Jag försökte förklara all den ångest som kommer med insikten om att man själv är ansvarig för sitt liv och hur alla val påverkar vad som kommer hända i det. Hur man känner sig så märkligt maktlös inför det som borde vara en berusande känsla av fullkomlig makt. Det var inte första gången någon inte förstod, jag insåg när jag frågat min sambo om det här att det normala snarare var att man inte kände så (med tanke på hur alldeles genomnormal han är). 

Det märkliga i det här låg alltså för min del inte i att hon inte förstod den här hemska ångesten och känslan av att vara helt hjälplös, utan vad hon försökte jämföra det med. Hon valde att förklara det här med att påminna mig om ett Sex and the City avsnitt där Miranda höll på att kvävas och fick panik över att ingen skulle hitta henne på flera dagar om hon hade dött. Vad hon menade var att hon ibland kunde känna sig ensam och få "ångest" över att det skulle ta så lång tid innan någon märkte det. Därefter förklarade hon att eftersom jag har sambo så behöver jag inte oroa mig för den saken, till min protest då jag har varit gräsänka vid ett flertal tillfällen. 

Besvikelsen jag kände låg inte i att hon inte förstod, jag hade som jag nämnde tidigare varit med om att man inte förstod detta, det som gjorde mig besviken var snarare att hon banaliserade den här känslan och jämförde den med nånting så (i brist på bättre ord) värdsligt. Att känna sig ensam för att det skulle ta ett par dar innan nån märkte att man dog, jämfört med känslan av att inse hur stor planeten (för att inte tala om universum) var och hur obetydlig man var i det är för mig faktiskt en piss i Nilen. En alldeles normal ensamhetskänsla, som hos mig inte ger upphov till så mycket obehagskänslor. 

Nu när jag tänkte på det här, över en cigarett så klart, har jag insett vad det är som gör den där känslan så banal och då vad som stör mig med jämförelsen. Om någonting händer så händer det antingen bland folk, vilket innebär att någon självklart märker det, eller i sitt hem. Händer det någonting i ensamheten av hemmet är det ju löjligt att få för sig saker som att det skulle gå veckor innan nån märker det och att man skulle bry sig om det nu faktiskt gjorde det. Varför? För att antingen så är man vid medvetande efter olyckshändelsen och kan troligtvis på ett eller annat sätt tillkalla hjälp. Är man inte vid medvetande så dör man högst troligt. Vad som inte är så troligt ifall det händer att man dör är nog att man faktiskt skulle bry sig om att ingen märker att man är död eller hur lång tid det skulle ta. För tja. Man är ju död.

För mig är insikten om att man faktiskt ska dö och innan dess ska leva med allt vad det innebär långt mycket värre än hur lång tid det skulle ta innan mitt lik påträffas. För då har man redan klarat av de svåra bitarna och också de som ger mig sån ångest: Livet och döden. 

Sådär. Nu är den tanken satt i pränt och jag ska inte besvära er med det mer :) Däremot ska jag en annan dag beklaga mig över andra delar av Osloresan.