FÖR I HELVETE
Det funkar tydligen bara när andra är nedlåtande, det är bara då jag blir tillräckligt provocerad. Jag fortsatte alltså att skriva till Hanna Fridén så klart.
Fyfan va kinkig jag ska va då! Ta åt sig av såna saker istället för att bara fortsätta med mitt och låta det där rinna av mig.
Jag vet inte varför det stör mig. Eller jo, det vet jag visst, men det är pinsamt att erkänna. Eftersom ni inte vet vem jag är så kan jag ju lika väl göra det:
Jag är som ett litet barn som vill ha uppmärksamhet och kärlek. Hanna är min kloka pappa som vet massor av saker, men kallar mig lilla gumman, ger mig en klapp på huvudet och säger att jag inte vet nånting. "Jag vet visst! Det gör jag faktiskt!" ställer jag mig upp och skriker. Det räcker inte för mig att veta om det själv, jag vill ju att pappa ska märka det, lyfta upp mig i knät och säga: "Ja det gör du ju kära barn, förlåt att jag var så hård mot dig. Jag har visst inte märkt vilket fint och klokt barn jag har." Det händer ju inte så klart.
Eller för att tala i klarspråk: Jag gillar Hanna, jag tycker att hon är smart och vettig. Det här är en sak jag vill ska vara ömsesidig. Att vi ska kunna diskutera kring saker som vi har gemensamt och lära varandra det vi inte har gemensamt. För det skulle vara ett väldigt intressant utbyte. Istället får jag "fjantigt och naivt"* eller "fånigt och naivt"* eller allmänna nedlåtande kommentarer kastade tillbaks på mig och jag blir inte bara arg, jag blir stött också. För under det här hårda skalet finns en liten dununge som kan blir sårad. Nu vet ni det och nu sprack min coola fasad.
Nä, nu blir jag faktiskt väldigt arg på mig själv. Lalla runt och ta åt mig av vad främmande människor på nätet skriver. Jag har alltid haft svårt för sånt där, att inte ta till mig när jag gott och väl vet att personen inte har någon aning om vem jag är eller hur jag är. SKÄRPNING till mig. På riktigt. Nu får det fan ta och va. Såhär kan jag inte gå och sura.
*Det känns som att jag öppnade upp för det där med naivt själv va? Ja där får jag allt skylla mig själv.
Fyfan va kinkig jag ska va då! Ta åt sig av såna saker istället för att bara fortsätta med mitt och låta det där rinna av mig.
Jag vet inte varför det stör mig. Eller jo, det vet jag visst, men det är pinsamt att erkänna. Eftersom ni inte vet vem jag är så kan jag ju lika väl göra det:
Jag är som ett litet barn som vill ha uppmärksamhet och kärlek. Hanna är min kloka pappa som vet massor av saker, men kallar mig lilla gumman, ger mig en klapp på huvudet och säger att jag inte vet nånting. "Jag vet visst! Det gör jag faktiskt!" ställer jag mig upp och skriker. Det räcker inte för mig att veta om det själv, jag vill ju att pappa ska märka det, lyfta upp mig i knät och säga: "Ja det gör du ju kära barn, förlåt att jag var så hård mot dig. Jag har visst inte märkt vilket fint och klokt barn jag har." Det händer ju inte så klart.
Eller för att tala i klarspråk: Jag gillar Hanna, jag tycker att hon är smart och vettig. Det här är en sak jag vill ska vara ömsesidig. Att vi ska kunna diskutera kring saker som vi har gemensamt och lära varandra det vi inte har gemensamt. För det skulle vara ett väldigt intressant utbyte. Istället får jag "fjantigt och naivt"* eller "fånigt och naivt"* eller allmänna nedlåtande kommentarer kastade tillbaks på mig och jag blir inte bara arg, jag blir stött också. För under det här hårda skalet finns en liten dununge som kan blir sårad. Nu vet ni det och nu sprack min coola fasad.
Nä, nu blir jag faktiskt väldigt arg på mig själv. Lalla runt och ta åt mig av vad främmande människor på nätet skriver. Jag har alltid haft svårt för sånt där, att inte ta till mig när jag gott och väl vet att personen inte har någon aning om vem jag är eller hur jag är. SKÄRPNING till mig. På riktigt. Nu får det fan ta och va. Såhär kan jag inte gå och sura.
*Det känns som att jag öppnade upp för det där med naivt själv va? Ja där får jag allt skylla mig själv.
Kommentarer
Trackback
