I've got 99 problems but...
Min themesong till examensarbetet har av någon anledning blivit Jay Z's 99 problems, mycket ofeministiskt av mig. Hur kan något som känns så rätt vara så fel? Det är ju bara så passande, jag har verkligen minst 99 problem med det här examensarbetet. Försökte leta upp videon på Youtube för att länka, men den gick inte att hitta i orginalversion. Mest bara en jävla massa töntar som sitter och filmar sig när de mimar till den framför datorn. Hur nu det skulle öka deras YO!faktor. Det som ökar är däremot känslan av att det är fel, så väldigt fel.
I helgen spelade jag in en improviserad repdokumentär med The Shy Lads , ett band som är värt att kolla in för er få läsare om ni gillar lite hederlig rockandroll! De finns på Myspace också. Bara så att ni vet. Efter att ha sprungit runt och filmat i en replokal i en timme var min hjärna ganska stekt.
Det blev lite mycket blyga grabbar och rock på en gång, så på bussen hem drog jag fram min MP3 spelare och letade efter det motsatta. Jag var ute efter en souldiva, en stor och stark kvinnlig röst som drog tag i ens innersta. Dusty Springfield var det närmaste jag kom, min MP3 spelare är dåligt fylld tyvärr. Sen den dagen letar jag fortfarande efter den där riviga härliga divasoulen och har fortfarande inte lyckats. Just nu fyller Aretha platsen ganska bra, det som stör mig är bara att de flesta låtarna är helt sönderspelade. Jag får fortsätta leta. För jag kan ju inte ha 99 problems som themesong för alltid.
