Fifan grabbar. FIFAN!

Brukar min pappa säga och just nu är jag benägen att hålla med. För vidare referenser angående pappa bör ni titta på Yalla Yalla. Allt stämmer inte till punkt och pricka, men han brukar faktiskt "maga" oss ungar när han tycker vi förtjänar det. Det här med när vi förtjänar det är också intressant och kan nog egentligen ersättas med "när jag känner för det". Han är jävligt rolig min pappa, lite småond också så nu vet ni vart jag fått det ifrån.

Vad jag skulle komma till, men samtidigt undvika i det här inlägget är att jag är så sjukt jävla tråkig nu för tiden. Allt är bara examensarbete och gnäll. Snart ska jag bättra mig, jag lovar! 
Imorgon, efter klockan nio, ska jag till exempel sätta Ipred lagen och effekten av Piratebayrättegången på prov genom att ladda ner alla serier jag missat och ligga i soffan och glo på dem hela dan. I pauserna ska jag bjuda på bloggreferat av serierna och diskutera hur pantade människor är.

Längtar ni? För det gör ta mig fan jag!

Men för er som orkar läsa och faktiskt undrar vad jag håller på med ska jag under resterande delen av dagen och natten (för jag är kommer hålla på hela natten) bjuda på utdrag ur examensarbetet. Jag lovar att undvika de torraste och mest teoretiska delarna och börjar helt enkelt med inledningen:

 

Att vara eller inte vara... journalist?

 

 

I dagens informationssamhälle kan vem som helst publicera ett verk på internet. Med fenomen som bloggar och youtube och tekniska framsteg som gör det möjligt att filma, fota och skicka material med hjälp av en mobiltelefon har gränsen mellan vem som är producent och publik allt mer suddats ut. Det är inte ovanligt att nyhetssajter använder sig av fotografier eller filmer som har skickats in av läsare eller har kommentars- och omröstningsfunktioner kopplade till de nyheter som publiceras. Det har även hänt att privatpersoner har slagit journalister på deras spelplan, genom bloggar som har rapporterar och debatterat nyheter långt före de stora nyhetsmedierna (som exempelvis debatten angående Liza Marklunds bok Gömda). Trots alla dessa faktorer lever illusionen om en tydlig avgränsning mellan journalist och publik vidare i allra högsta grad. 

 Journalistkulturen är enligt min (och många andras) uppfattning en väldigt sluten sådan, med en tydlig mall för vem som får träda in i den. Som första generationens invandrarkvinna utan någon som helst journalistisk bakgrund, vare sig när det gäller utbildning eller yrkeserfarenhet, verkar det som om oddsen är emot mig och jag får ofta känslan av att jag inte ens med våld skulle lyckas ta mig in i denna kultur, annat än som publik. Det är ur denna insikt, som min nyfikenhet för, men även vilja att dissekera journalistiken och framför allt dess slutna kultur föddes. Man skulle kunna påstå att det är föreställningen om att uttrycket ”If you can't beat them, join them” kan fungera åt det motsatta hållet, som till en viss del driver mig. Eftersom jag inte kan ändra vem jag är får jag helt sonika försöka förändra vad journalistiken är, eller åtminstone bevisa att det som är annorlunda inte nödvändigtvis är sämre. 

 Med den kunskap om medierna jag nu besitter när jag snart har avklarat min Medie- och kommunikationsvetenskaps utbildning(man hör ju det bara på namnet!) och nu även tillgång till all den teknik som finns, vad är det som säger att jag inte skulle kunna vara journalist? Jag vill till och med påstå(och nu sticker jag definitivt ut hakan) att det är bristen på erfarenhet och utbildning som gör att en idivid i många aspekter till och med skulle kunna vara en bättre journalist. 

Det är mycket möjligt att du som läsare har hört samma uttryck som jag när man ibland talar om journalistiken; inavel. Detta är i allra högsta grad både ett löjligt och provocerande uttryck, men jag kan inte låta bli att undra om det inte finns en viss poäng bakom det. 

Min yrkeserfarenhet inom journalistiken är visserligen bristfällig, men inte helt obefintlig. Under min gymnasietid praktiserade jag i sex veckor på ett mindre produktionsbolag som producerade ett debattprogram för en av landets största TV-kanaler. Jag har många tämligen intressanta anekdoter från denna tid, men en är i synnerhet passande när det gäller diskussionen om journalistkåren som en sluten grupp;

 Min titel under denna tid var reasercher och arbetsuppgiften bestod av att leta upp och intervjua tänkbara kandidater till programmet, någonting som jag till en början trodde skulle bli mig övermäktigt när det gällde just att hitta passande gäster. Det skulle visa sig att jag inte hade någonting att oroa mig över. Inte nog med att jag på varje måndagsmöte fick en lång lista på passande kandidater, jag fick i de flesta fall även telefonnummer till dessa. Vid ett tillfälle blev jag av chefredaktören tipsad att ringa en redaktör för ett liknande program för en konkurrerande kanal för att få tag i arkivbilder och med tipset självklart även telefonnumret. Till hennes man.  

  Stämmer föreställningen om journalistkåren som en väldigt homogeniserad grupp, där alla har samma åsikter och värderingar, speglas också detta i sättet att bedriva journalistik. Om alla är likadana, blir då inte slutprodukten oavsett vad den är eller vem den kommer ifrån likadan? 

Det är på grund av denna homogenisering jag menar att någon som inte har en journalistisk utbildning eller yrkeserfarenhet, men de praktiska kunskaperna som krävs för att skapa ett journalistiskt verk skulle kunna bli en bättre journalist. En individ som inte har det journalistiska idealet inpräntat i ryggmärgen och därför kan bidra med ett nytt perspektiv som kan komma att förändra och föra journalistiken framåt. 

I dessa tankar (och misstankar) om den slutna journalistkulturen, dess homogenisering och de positiva effekterna av en ”ickejournalists” inträde i den tar denna uppsats avstamp.



Kommentarer
Postat av: Susanne

Skönt att höra att man inte är den enda som är beredd att riskera fängelsestraff och dylikt för att man vill uppdatera sig med sina serier... ;)



Ska kolla upp mer fakta om Babe-influensan imorgon så återkommer jag då... ;) Ciao...

2009-05-03 @ 23:04:29
URL: http://suslind.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0